sobriquet

Nu är det den där förbaskade dan som man hatar om man är singel.
Jag kan riktigt störa mig på sådär äckligt gulliga par som nojsar och visar sin kärlek till varandra.
Såna där som det rikigt strålar om och man bara ser att de är nykära och älskar varandra.
Visserligen brukar man inte gilla dem när man är i ett förhållande som har dött en aning heller.
Man blir bra avundsjuk och tänker, ja det där går över snart.
Eller vänta bara på att någon är otrogen osv.

Men nu är jag där, jag är en av de där snuskigt söta i ett par.
Jag är upp över öronen kär och kan verkligen inte hjälpa att visa det.
Det syns när jag hänger i hans arm när vi är ute och går och hur vi kurar ihop oss när vi sätter oss ner.
Att vi håller handen när jag kör bilen och myser i soffan varje dag.
När vi somnar så håller vi om varandra och på morgonen pussas man, hur äcklig andedräkten än är.
Det märks när vi kivas och brottas och när vi jagar varandra för att hämnas på bus.
Och när han håller om mig när jag lagar mat (även fast jag tycker det är lite jobbigt). Och att jag står bakom och pussar honom i nacken när han diskar. När han hjälper mig med allt jag ber om och jag kliar honom på ryggen mer än vad jag någonsin har kliat min hund.
När man vaknar mitt i natten och letar efter den andra och kryper närmare och somnar om.
Det märks när vi dansar i köket eller vardagsrummet och när vi knappt kan gå förbi varandra utan en puss.

Jag är en av dem nu, de föraktade lyckliga paren. Och jag älskar det!