Amma stora barn?!
Jag har stött på ett nytt fenomen. Kvinnor som krigiskt hävdar att barn ska ammas så länge barnen vill.
Hur tänker man då?
Ska barn få göra allt så länge de vill? Trygghetsnarkomaner är väl vad som kommer ur det till slut antar jag.
Men det finns verkligen ingen nytta. Förutom att det är mysigt (enligt vissa) och kanske kan förebygga canser. Och det vet jag inte ens om det stämmer för långtidsammning eller om det är antal gånger som man startar ammning som avgör det. Det är runt 4% mindre risk att få bröstcansre om man ammar. Vissa hävdar att om man ammar ett antal gånger ett visst antal år kan man mindska bröstcanserrisken med 40%. Hoppas för deras skull att det fungerar så men jag misstänker att så inte är fallet.
Sen är frågan för vems skull man ammar. För mammans eller för barnets.
Barnet får inte ut något annat än närhet. För till slut så slutar sugreflexen fungera och de får inte ens ut någon mjölk.
Och kan man inte lika gärna krama och mysa med sina barn ist för att slänga upp tutten?
För mamman finns det mer fördelar, det frigörs massa lugnande som tex oxytoxin som är väldigt trevligt.
Hon kanske känner sig kvinnlig som kan amma. Ev så minskas risken för canser.
Men vill man verkligen ha en fyraåring vid bröstet?
Vill man att barnet ska komma ihåg ammningen?
Enligt WHOs undersökningar ska ett barn helammas i minst 6 månader och del ammas i upp till två år eller mer.
Det kvinnorna i Sverige glömmer bort är att det är rekomendationer för HELA världen. I större delen av världen finns inte rent dricksvatten att tillgå och det är bra mycket bättre att få bröstmjölk än ersättning med smutsigt vatten.
På många platser saknas de vitaminer och mineraler som barn behöver för att må bra i den dagliga kosten. Då är också ammningen ett bra alternativ som stöd.
Men jag kommer aldrig förstå varför man ammar när det inte behövs. När barnet klarar sig galant utan det och äter själv med kniv och gaffel.
Jag menar när ett barn inte använder blöja och skalar sina egna potatisar, behövs verkligen tutten då?
Hur tänker man då?
Ska barn få göra allt så länge de vill? Trygghetsnarkomaner är väl vad som kommer ur det till slut antar jag.
Men det finns verkligen ingen nytta. Förutom att det är mysigt (enligt vissa) och kanske kan förebygga canser. Och det vet jag inte ens om det stämmer för långtidsammning eller om det är antal gånger som man startar ammning som avgör det. Det är runt 4% mindre risk att få bröstcansre om man ammar. Vissa hävdar att om man ammar ett antal gånger ett visst antal år kan man mindska bröstcanserrisken med 40%. Hoppas för deras skull att det fungerar så men jag misstänker att så inte är fallet.
Sen är frågan för vems skull man ammar. För mammans eller för barnets.
Barnet får inte ut något annat än närhet. För till slut så slutar sugreflexen fungera och de får inte ens ut någon mjölk.
Och kan man inte lika gärna krama och mysa med sina barn ist för att slänga upp tutten?
För mamman finns det mer fördelar, det frigörs massa lugnande som tex oxytoxin som är väldigt trevligt.
Hon kanske känner sig kvinnlig som kan amma. Ev så minskas risken för canser.
Men vill man verkligen ha en fyraåring vid bröstet?
Vill man att barnet ska komma ihåg ammningen?
Enligt WHOs undersökningar ska ett barn helammas i minst 6 månader och del ammas i upp till två år eller mer.
Det kvinnorna i Sverige glömmer bort är att det är rekomendationer för HELA världen. I större delen av världen finns inte rent dricksvatten att tillgå och det är bra mycket bättre att få bröstmjölk än ersättning med smutsigt vatten.
På många platser saknas de vitaminer och mineraler som barn behöver för att må bra i den dagliga kosten. Då är också ammningen ett bra alternativ som stöd.
Men jag kommer aldrig förstå varför man ammar när det inte behövs. När barnet klarar sig galant utan det och äter själv med kniv och gaffel.
Jag menar när ett barn inte använder blöja och skalar sina egna potatisar, behövs verkligen tutten då?
Kommentarer
Trackback
